Hi everyone! It has been a while since the last post for several reasons. First, I started feeling extremely tired in autumn along with having other symptoms which got worse after Christmas, and then in February, I got an urgent doctor’s appointment in Jakobstad. It turned out that I have severe anemia, which I did suspect because I have suffered from it when I was a teenager. Nevertheless, this time I managed to break my own personal record—they had to do two blood tests at the hospital because the quick one showed such a low hemoglobin level that they wanted to check again, and then the result of the more advanced test was even worse. Thus, I got a blood transfusion and prescriptions for different medications. I am still waiting for the results of a further examination in Vaasa last month. However, the only good thing about this misery is that I got convinced that my boyfriend is a true keeper (and we have the same blood type, so in theory, he can save my life in case of emergency). I found love at art school, not only for art, but also for the most intellectual, caring and empathetic guy who is in the grade above me—again, we went to the same basic education schools but different grades because we were born in different years with seven months apart. Strangely enough our paths have not really crossed until this year, although we were in a space-themed musical as children (he played one of the main characters, while I sang in the choir because I was in a so-called music class back then). Decades later, we have ended up studying fine arts partially because of the crazy job market. He is not a fan of social media and of sharing details about his life on the Internet, which I respect, so you will not find out (too) much about my soulmate here on the blog.
Speaking of jobs, I am extremely frustrated about my work situation. The stress of being unemployed is detrimental to my mental health and most likely the main cause of my physical health issues (technically, I am self-employed, but nowadays I only get pocket money, if any at all, from the business). I have over 400 ECTS credits, a master’s degree in law and twelve years of work experience, including five years as a consultant at senior level for the leading analytics trading company in the world, I have used more advanced software for statistical reports than the average person who can barely format data in Excel, I speak several languages, I have excellent skills in tracking down case-law and other documents for legal research, but still all my job applications have been rejected. I suspect that some rejections have to do with my age and gender, employers do not want to hire a woman who might go on maternity leave, i.e. silent discrimination. However, if some companies handle the daily operations as poorly as the recruiting process, then it is probably for the best that I do not work there. I mean, I was far more professional when I recruited exam supervisors to the university many years ago.
Hence, I cannot afford to keep the flat in Vaasa, especially not with all these unexpected expenses for healthcare. I would have liked to keep the flat until the public defence of my doctoral dissertation, but now I can only spend some time there in summer and work on the dissertation before moving out at the start of the autumn term. Hopefully, I can rent a cheaper flat in Jakobstad so I can dump some of my stuff there and the rest at my Mum’s place. Of course, I fit into my boyfriend’s bed, but my stuff does not fit into his tiny flat where he only keeps the essentials. Because of the system for student financial aid, we cannot officially live together yet, since I do not want my income to affect the amount he receives (I do not get a cent to study art because I used my share on a worthless law degree about 15 years ago). Unfortunately, just being a guest lecturer at Novia (yes, I am allowed to study and to teach at the same time at the same faculty) does not pay the bills. However, I do not take on guest lectures just to get money, I love teaching art students intellectual property law. This spring I had third-year students from all visual education programmes (despite being ill, but I managed thanks to strong determination and medications), and I am already booked to teach again in autumn (my boyfriend looks very much forward to having me as teacher, haha).
Hej allihopa! Av olika skäl har det gått ett tag sedan förra inlägget. Det började med att jag kände mig extremt trött förra hösten utöver att ha andra symptom som blev värre efter julen, och sedan i februari fick jag en läkartid vid jouren i Jakobstad. Det visade sig att jag har svår anemi, vilket jag nog misstänkte eftersom jag har lidit av det i tonåren. Denna gång lyckades jag dock slå mitt eget personliga rekord – de var tvungna att ta två blodprov på sjukhuset då snabbtestet visade ett så lågt hemoglobinvärde att de ville göra ett kontrolltest och sedan var resultatet av blodstatusen ännu värre. Därför fick jag en blodtransfusion och recept på olika läkemedel. Jag väntar fortfarande på svaret från en mer utförlig undersökning i Vasa förra månaden. Det enda positiva med eländet är att jag blev övertygad om att min pojkvän är guld värd (och vi har samma blodgrupp, så i teorin kan han rädda mitt liv i nödfall). Om ni inte redan har hört det då “he ryktas i byin” (helt seriöst enligt tillförlitlig källa) så har jag funnit kärleken i konstskolan, inte bara för konsten, utan även för den mest intellektuella, omtänksamma och empatiska man som går i årskursen över mig – igen, vi har gått i samma låg- och högstadium men olika årskurser eftersom vi är födda olika år med sju månader emellan. Konstigt nog har våra vägar inte korsats på riktigt förrän i år, fastän vi var med i en musikal med rymdtema när vi var barn (han spelade en av huvudrollerna och jag sjöng i kören eftersom jag gick i s.k. musikklass på den tiden). Decennier senare har vi hamnat på bildkonstutbildningen delvis p.g.a. den galna arbetsmarknaden. Han är inget fan av sociala medier och att dela detaljer om sitt liv på internet, vilket jag respekterar, så ni kommer inte att få veta (alltför) mycket om min själsfrände här på bloggen.
Apropå jobb är jag extremt frustrerad över min arbetssituation. Stressen över att vara arbetslös är förödande för min mentala hälsa och högst sannolikt den största orsaken till mina fysiska hälsoproblem (tekniskt sett är jag egenföretagare, men numera får jag bara fickpengar, om några alls, genom firman). Jag har över 400 studiepoäng, en magisterexamen i juridik och tolv års arbetserfarenhet varav fem år som konsult på högre nivå åt det största analysföretaget i världen, jag har använt mer avancerad mjukvara för statistikrapporter än en genomsnittlig person som knappt kan formatera data i Excel, jag talar flera språk, jag har utmärkta färdigheter i att gräva fram rättspraxis och andra dokument för rättsvetenskaplig forskning, men jag får ändå bara avslag på mina jobbansökningar. Jag misstänker att vissa avslag har att göra med min ålder och mitt kön, arbetsgivare vill inte anställa en kvinna som eventuellt kan ta ut moderskapsledighet, dvs. dold diskriminering. Fast om vissa företag sköter det dagliga arbetet lika uselt som rekryteringsprocessen, så är det nog lika så bra att jag inte jobbar där. Jag menar, jag var betydligt mer professionell när jag rekryterade tentamensövervakare till universitetet för flera år sedan.
Således har jag inte råd att ha kvar bostaden i Vasa, speciellt inte med alla dessa oväntade utgifter för hälsovård. Jag skulle ha velat behålla bostaden tills jag disputerat, men nu kan jag bara tillbringa tid där i sommar och jobba vidare med doktorsavhandlingen innan jag flyttar ut när höstterminen inleds. Förhoppningsvis kan jag hyra en billigare bostad i Jakobstad så jag kan dumpa en del grejer där och resten hos mamma. Förstås ryms jag i min pojkväns säng, men mina grejer ryms inte i hans lilla ungkarlslya där han bara har det allra nödvändigaste. På grund av systemet för studiestöd kan vi ännu inte bo ihop officiellt, eftersom jag inte vill att min inkomst ska påverka stödbeloppet som han får (jag får inte en cent för att studera konst eftersom jag använde mitt studiestöd till en värdelös juristexamen för cirka 15 år sedan). Tyvärr betalas inte räkningarna av att bara vara gästlärare vid Novia (jodå, i mitt fall är det tillåtet att både studera och undervisa samtidigt vid samma institution). Dock åtar jag mig inte gästföreläsningar bara för pengarnas skull, utan jag älskar att undervisa konststudenter i immaterialrätt. Denna vår undervisade jag tredje årets studenter från alla visuella inriktningar (trots sjukdom, jag höll mig på benen tack vare viljestyrka och läkemedel), och jag är redan bokad att undervisa igen på hösten (min pojkvän ser väldigt mycket fram emot att ha mig som lärare, haha).
Oh well, I have not just been sitting around waiting for my job applications to be rejected, I have also been making art. Here is the painting Fiery (acrylic painting 45 x 60 cm) which is the first one in a series that I have in mind for a future exhibition. I have put together the frame of stretcher bars and unprimed canvas myself because we need to learn this craft, since pre-made canvas frames are generally viewed with disapproval in a professional environment and they are not even allowed in some galleries.
Nåja, jag har inte bara suttit och väntat på avslag på mina jobbansökningar, utan jag har också skapat konst. Här är målningen Eldfängd (akrylmålning 45 x 60 cm) som är den första i en serie som jag planerar för en framtida utställning. Jag har satt ihop kilramen med ogrundad duk själv, eftersom vi måste lära oss detta hantverk med hänsyn till att färdiga ramar med grundad duk ses generellt inte med blida ögon i en professionell miljö och de är inte ens tillåtna i vissa gallerier.
In March, we studied art history partially at Ateneum in Helsinki, which was great because it is a totally different experience to see artworks in real life compared to digital photos of artworks.
I mars studerade vi konsthistoria delvis på Ateneum i Helsingfors, vilket var trevligt eftersom det är en helt annan upplevelse att se konstverk i verkligheten jämfört med digitala foton av konstverk.
My boyfriend was working in the photo studio at Novia one day and I gladly joined to lend a hand. It is such a blessing to be in a relationship with a fellow artist and thus to be able to follow the creative process from the very first idea to the finished result by being each other’s sounding board.
Min pojkvän jobbade i fotostudion vid Novia en dag och jag hängde gladeligen på för att hjälpa till. Det är en välsignelse att vara ihop med en konstnärskollega och således kunna följa den kreativa processen från den allra första idén till det slutliga resultatet genom att vara varandras bollplank.
Currently, I am taking a course in art photography, so my boyfriend and I have been out in the woods nearby. Here is a sneak peek of the result of our outdoor sessions. This photo is inspired by the photo series A little deeper than you thought by the German photographer Nina Röder.
För tillfället går jag en kurs i fotokonst, så min pojkvän och jag har varit ute i de närbelägna skogarna. Här är en smygtitt på resultatet av våra utflykter. Detta foto är inspirerat av fotoserien A little deeper than you thought av den tyska fotografen Nina Röder.
I recently moved into my boyfriend’s studio (which is more than double the size of my previous studio), and one day when I came to school, he was in the middle of a minor make-over to cover stained walls and to declutter his stuff. After we had finished painting, we put our relationship to a test by assembling a storage unit. I am pleased to say that we passed the test with flying colours.
Jag flyttade nyligen in i min pojkväns ateljé (som är mer än dubbelt så stor som min tidigare ateljé) och en dag när jag kom till skolan var han i full färd med en mindre make-over för att måla över klottriga väggar och rensa bland sina grejer. Efter att vi hade målat klart satte vi vårt förhållande på prov genom att montera ihop en lagerhylla. Jag kan med glädje meddela att vi klarade provet med bravur.
Last week, it was the grand opening of the fourth-year students’ exam exhibition. This was a new experience for me, and I am very much looking forward to exhibiting my final project one day. It was also a romantic date night at sunset, I felt courted like a princess with pastel pink (I am a pastel girl) roses as big as if I were a student about to graduate. I will dry them in my studio so they last longer, and I will cherish the memory forever, of course. Life is wonderful, after all.
Förra veckan var det vernissage för fjärde årskursens examensutställning. Detta var en ny upplevelse för mig och jag ser väldigt mycket fram emot att ställa ut mitt examensarbete en vacker dag. Det var också en romantisk dejt i solnedgången, jag kände mig uppvaktad som en prinsessa med pastellrosa (jag är en pastelltjej) rosor så stora som om det vore jag som ska utexamineras. Jag ska torka dem i min ateljé så de varar längre och förstås bära med mig minnet för evigt. Livet är underbart trots allt.
First Published
15 April 2026 at 12:15 EEST