A Story Without Glory

Hello! Where should I even begin after all these years of silence. Well, let us go back to 2015. This was me then: young and naive, but I had a bright future, or at least I thought so. Somehow I ended up pursuing a doctoral degree in law immediately after completing my master’s degree the year before, mostly because I had already ruled out all the ‘normal’ legal professions, as I wanted to quit after having studied law for one year and do something else that is better aligned with my values. However, I did not drop out, although I was deeply discouraged because I never got a trainee job in the field of law despite good grades, so for several years I wrote news articles for the regional newspaper besides studying for the master’s degree. Writing has always been one of my strengths, so an academic career seemed promising, but the constant pressure to publish and to succeed led to mental illness and burnout, so I never accomplished anything that counts.

Hej! Var ska jag ens börja efter att dessa år av tystnad. Vi kan backa bandet till år 2015. Detta var jag då: ung och naiv, men jag hade en ljus framtid (trodde jag åtminstone). På något sätt fick jag för mig att jag skulle doktorera i juridik efter att ha avlagt min magisterexamen året innan, mestadels för att jag redan hade uteslutit alla “normala” juridiska yrkesroller, vilket i sin tur berodde på att jag redan efter ett års juridikstudier ville byta till något annat som bättre överensstämmer med mina värderingar. Dock fortsatte jag studierna, fastän jag var synnerligen omotiverad eftersom jag aldrig fick något jobb inom branschen specifikt för studerande trots goda vitsord, så i flera år skrev jag artiklar för Vasabladet vid sidan av studierna. Skrivfärdigheten har alltid varit en av mina styrkor, således verkade en akademisk karriär lovande, men den ständiga pressen att publicera och vara framgångsrik ledde till psykisk ohälsa och utmattning, så jag åstadkom aldrig något som räknas.

Fast forward to 2022 when my business as a freelance consultant for a foreign company was florishing. I took the two pictures above (and many more) during a trip to Brussels, one of many efforts that I put in to show my potential and motivation. I always accepted all urgent requests, I was proactive, and I delivered top quality. Colleagues left and I took on their workload. Two years later I realised that all efforts had been in vain. I could write a whole novel about this absurd experience that has given me trauma for the rest of my life; however, I am professional, unlike some other people who should look up professionalism in a dictionary—or ask ChatGPT, even AI has more manners.

Vi snabbspolar till år 2022 när min verksamhet som frilanskonsult åt ett utländskt företag blomstrade. Jag tog de två bilderna ovan (och många fler) i samband med en resa till Bryssel, ett av många försök att visa min potential och motivation. Jag åtog mig alltid alla brådskande ärenden, var proaktiv och levererade toppkvalitet. Kollegor slutade och jag tog över deras arbetsuppgifter. Två år senare insåg jag att alla ansträngningar hade varit förgäves. Jag skulle kunna skriva en hel roman om denna absurda erfarenhet som har gett mig trauma för resten av livet, men jag är professionell, i motsats till vissa personer som borde slå upp professionalitet i en ordbok – eller fråga ChatGPT, t.o.m. AI har mer hyfs.

Last autumn, I received an offer regarding a position at the Court of Justice of the European Union. It was not the position I really wanted, I had applied for many, but only one application led to an onsite interview. However, the tight timeframe and economic constraints made it impossible for me to relocate to Luxembourg, so I had to turn down the offer. Now I have stopped applying for jobs in Finland and abroad, I cannot take another standard reply that the process will continue with other candidates, this is leading nowhere but to more self-destruction. I have never worked at a law firm or a legal authority, and I do not deal with legal matters that are not related to intellectual property law which I am specialised in. I have tried to change my career path, but no luck. I see people around me climbing the ladder of success while I fail. Consequently, I have a degree that is worthless, work experience that nobody understands, a set of skills that nobody values (perhaps I should add ‘human intelligence’ to my CV, that trait might eventually become very exotic) and no clients nowadays, and I have been told that I am nothing in academia.

Förra hösten blev jag erbjuden en anställning vid EU-domstolen. Det var inte den tjänst jag egentligen ville ha, jag hade sökt flera, men endast en ansökan ledde till en intervju på plats. Det var dock omöjligt för mig att flytta till Luxemburg på grund av den snäva tidsramen och ekonomiska begränsningar, så jag måste tacka nej. Nu har jag slutat att söka jobb i Finland och utomlands, jag orkar inte med fler standardsvar att processen fortsätter med andra kandidater, detta leder ingenvart förutom till mer självdestruktivitet. Jag har aldrig jobbat på en juridisk byrå eller vid en juridisk myndighet, och jag sysslar inte med juridiska ärenden som inte berör immaterialrätt som jag är specialiserad inom. Jag har försökt sadla om utan framgång. Jag ser folk omkring mig skörda framgångar medan jag misslyckas. Följaktligen har jag en examen som är värdelös, arbetserfarenhet som ingen förstår sig på, färdigheter som ingen värdesätter (kanske borde jag lägga till “mänsklig intelligens” i mitt cv, den egenskapen kan eventuellt bli väldigt exotisk) och inga klienter numera samt jag har fått höra att jag är ingenting inom den akademiska världen.

Today I am older and not so naive, and I feel despair about the future, as I am still sitting here in the cage of unhappiness. Art is my mental escape. A blank canvas and a wealth of creativity. No expectations, no rush, no scolding, my soul is free. I do not know if the story continues or ends here. Perhaps the blank canvas will be filled with colours and the chaotic dissertation draft will be transformed into academic text. Perhaps there will be no tomorrow. Right now I do not know, that is my only conclusion.

I dag är jag äldre och inte så naiv samt framtiden ter sig hopplös då jag fortfarande sitter här instängd i olycklighetens bur. Konst är min mentala tillflykt. En tom duk och en rikedom av kreativitet. Inga förväntningar, ingen brådska, inget klander, min själ är fri. Jag vet inte om berättelsen fortsätter eller slutar här. Kanske den tomma duken fylls av färg och det kaotiska avhandlingsutkastet omvandlas till akademisk text. Kanske någon morgondag aldrig gryr. Just nu vet jag inte, det är min enda slutsats.