Gray Winter Day At The Bay

Oh, is it not wonderful how tiny crystals of ice can turn the dullest landscape into a beautiful view of complete serenity? There is something special about the very first snow. Although I am a grown-up now and have been for many years, I still have a childish love for snow and winter. So, when I peered out of the window the other day, I could not get out fast enough with my camera in order to capture the enchanting sight of the remainders of autumn covered in a thin white layer of snow.

However, the first snow was gone almost as quick as it came as usual. In fact, I had barely taken the last picture before it started to rain and since it was raining non-stop the whole weekend, the white snowdrifts have now turned into just a sea of mud. Well, I can always dream of a white Christmas, I guess. Speaking about Christmas, I think I will start decorating my flat this week. I mean, the dullest month of the year is coming and I need to get my spirits up in order to endure the tedious weeks of November, so what better way to do it than to indulge in some Christmassy stuff? If you ask me, the Advent and Christmas season is too short anyway, so I had better start now to get the most out of it!

Have a nice week!

 


Åh, är det inte förunderligt hur små iskristaller kan förvandla det mest gråmulna landskap till en vacker vy av total rofylldhet? Det är något speciellt med den allra första snön. Även om jag är vuxen vid det här laget och har varit det i flera år så är jag ändå barnsligt förtjust i snö och vinter. Således när jag kikade ut genom fönstret härom dagen fick jag väldigt bråttom ut med kameran i högsta hugg för att fånga den förtrollande åsynen av återstoden av hösten inbäddad i ett tunt vitt lager av snö.

Men som alltid med den första snön så försvann den nästan lika fort som den kom. Faktum var att jag knappt hann knäppa det sista fotot förrän det började regna och eftersom regnet föll utan uppehåll hela veckoslutet har de vita snödrivorna nu blivit en enda lervälling. Nåja, jag kan ju alltid drömma om en vit jul. Apropå jul så tror jag att jag minsann ska börja julpynta i min lägenhet denna vecka. Jag menar, årets tristaste månad nalkas och jag behöver liva upp stämningen för att orka genomlida de långtråkiga veckorna i november, och vad är väl ett bättre sätt att göra det på än att hänge sig åt lite förtida julstök? Om ni frågar mig (“juliganen” själv med tomtar på loftet och bjällerklang i själen) så är advent- och julsäsongen ändå alltför kort, alltså bäst att jag börjar i tid för att få ut det mesta av den!

Ha en bra vecka!

 

Set Of Autumn Palettes

As the first snow is falling this season, I give you some pictures of autumn at its finest. Cloudy sky and golden sunshine, bright colours and dark shadows, as well as a true apple of the eye in the form of home-baked apple buns. My aunt gave us a bag of apples, she thought I could make use of them since I do not have any apple trees of my own (or a garden for that matter), and she was right to all foodies’ delight.

These last few weeks have been quite intense as I have been teaching, which is indeed time and energy consuming work (well, it depends on how much effort you put in, of course). I have also edited texts for a law journal, which I have not done in a while due to a special issue that I was not involved in. Nonetheless, I am back in business now and for real this time since I have been upgraded to the position as first assistant editor, which means that I also do the planning of future issues as well as deal with current matters. It is not the glossy magazine of my dreams, but one has to start somewhere and at least I get paid for it. In addition, I think I am getting really good at it (the editing part, when it comes to the teaching part, well, it is simply not my cup of tea). All in all, I am still standing after these somewhat strenuous weeks…


Nu när den första snön faller för säsongen passar jag på att visa er några bilder av hösten när den varit som vackrast. Gråmulen himmel och gyllene solsken, starka färger och mörka skuggor, samt en fröjd för både öga och gom i form av hembakta äppelknyten. Min faster gav oss en påse med äpplen för hon anade att jag kunde få användning för dem i och med att jag själv inte äger några äppelträd (eller en trädgård för den delen) och hon gissade rätt till alla läckergommars glädje.

De senaste veckorna har varit intensiva då jag har undervisat, vilket minsann är tids- och energikrävande arbete (det beror förstås på hur mycket omsorg man lägger ner på undervisningen). Jag har även redigerat texter till en juridisk tidskrift, det var ett tag sedan sist eftersom det kom ett specialnummer här emellan som jag inte var involverad i. Nu är jag dock tillbaka på redaktionen och det med besked eftersom jag har blivit uppgraderad till första redaktionssekreterare, så numera sköter jag även planeringen av kommande nummer samt löpande ärenden. Det är inte den eleganta tidskrift som jag drömt om, men man måste börja någonstans och åtminstone får jag betalt för arbetet. Därtill tror jag att jag börjar bli riktigt duktig på det (redigeringen alltså, vad gäller undervisningen kan jag helt enkelt konstatera att det nog inte alls är min grej). Summa summarum står jag ännu upprätt efter dessa aningen mödosamma veckor…

…but unfortunately, the same cannot be said about my beloved grandmother. She had a bad fall the other week and was taken to hospital where she had surgery. The surgery was successful, considering that Granny is 90 years old, so hopefully the physical rehabilitation will be successful as well. I have, of course, paid Granny a few visits at the hospital because she has always been an important person in my life. We are quite alike in the character, although at my age, Granny had been married for several years, she had two children, and sadly she became a widow before she turned 30. But those were other times, other manners I keep telling myself…

I used to have high ambitions and many dreams, but now I am not so sure I have any at all, and I do not know where exactly I got lost along the way or if I am heading in the right direction. Oh well, the existential questions will have to wait (and perhaps I will never find the answers), because in the present, I have work to do while I still have a job.

Take care!

 


…men olyckligtvis kan detsamma inte sägas om min kära farmor. Hon råkade ut för en otäck fallolycka härom veckan och blev förd till sjukhus (eller rättare sagt fram och tillbaka mellan Jakobstad och Vasa) där hon sedan opererades. Operationen gick bra med tanke på att farmor är 90 år gammal, så förhoppningsvis kommer rehabiliteringen också att lyckas. Det har givetvis blivit ett par besök på sjukhuset, eftersom farmor alltid har varit en viktig person i mitt liv. Vi är ganska lika till karaktären, fastän farmor när hon var i min ålder hade varit gift i flera år, fått två barn och tragiskt nog blev änka innan hon fyllde 30. Fast det var andra tider andra seder intalar jag mig…

Jag hade höga ambitioner och många drömmar en gång i tiden men nu är jag inte så säker på att jag har några alls, och jag vet inte exakt var längs vägen jag gick vilse eller om jag går i rätt riktning. Nåväl, de existentiella frågorna får lov att vänta (och kanske finner jag aldrig svaren) för i nuet har jag arbete att ta itu med medan jag fortfarande har ett jobb.

Sköt om er!

 

The Berrier The Merrier

It is funny how something as simple as berry picking can make you feel satisfied and rich. Feelings that seem to have become more rare nowadays when abundance is overflowing its banks. Still, it appears to me that the abundance is merely flowing on the surface like an illusion. Deep down underneath, however, there is still scarcity, for example, of time, love, self-esteem, personal values and incentives; and this scarcity prevents us from being able to enjoy the richness of life, including the abundance mostly of unnecessities, to its fullest. 

Although all holes cannot be filled as easily as a bucket is filled with berries after a few hours in woods and fields, I have truly learned to appreciate the season of autumn and the simple joy of berry picking, no matter rain or sunshine. It certainly gives a good flavour to the everyday life, and I am not only speaking about the lingonberry cake that is one of my baking specialities. This cake may look modest on the outside but on the inside there is a richness of flavours coming from the combination of different spices and ruby red lingonberries (I also call it a foretaste of Christmas)! 


Det är lustigt hur något så simpelt som bärplockning kan få en att känna sig nöjd och rik. Känslor som verkar ha blivit mer ovanliga numera när överflödet svämmar över alla bräddar. Ändå upplever jag det som att överflödet endast flödar på ytan likt en illusion. Nere på djupet råder det däremot fortsatt brist på t.ex. tid, kärlek, självkänsla, personliga värden och incitament; och det är denna brist som hindrar oss från att till fullo kunna njuta av livets rikedom, inklusive överflödet av mestadels onödigheter.

Även om alla hål inte kan fyllas lika lätt som ett ämbar blir fyllt av bär efter några timmar ute i skog och mark har jag verkligen lärt mig att uppskatta hösten som årstid samt det enkla nöjet i bärplockning, oavsett regn eller solsken. Det ger sannerligen en god eftersmak i vardagen – och då syftar jag inte enbart på lingonkakan som är en av mina specialiteter i ämnet kakbak. Denna kaka må se anspråkslös ut utanpå, men inuti är den rik på smaker som uppkommer av kombinationen av olika kryddor och rubinröda lingon (jag kallar det även en försmak av julen)!

 

A Ride In The Countryside

Oh, how serene it is, the sight of cattle grazing in the lush fields among old wooden barns and shady groves. Although this is a common view in the Ostrobothnian landscape, I never get tired of it! Now, I cannot exactly say that it is due to my roots, because my ancestors were crofters, cabinetmakers, blacksmiths and foundrymen rather than farmers. Nonetheless, I definitely prefer villages and small towns to big cities and metropolises, at least when it comes to more permanent living. After all, I am a small-town girl who is desirous of a cottage in the countryside and/or near the sea (the more desolated the better). The older I get and the more wretched society seems to become, the stronger the yearning for calm, silence and safety (save for the forces of Mother Nature) grows. But for now, I can only hope and pray (or realistically speaking: work hard and try to get forward) that some day these pictures will represent the everyday view from my window. (No need to be upset about destroyed harvest or pasture, I kept to the main road and did not trespass on someone’s private property when I took the photos – common sense, that is.)

Have a peaceful Sunday!

 


Åh, så fridfull den är, åsynen av betande boskap på de grönskande fälten bland gamla stocklador och skuggiga skogsdungar. Även om detta är en vanlig vy i det österbottniska landskapet så tröttnar jag aldrig på den! Jag kan inte direkt påstå att det beror på mitt ursprung eftersom mina förfäder var torpare, snickare, smeder och bruksarbetare snarare än jordbrukare. Trots det föredrar jag definitivt byar och småstäder framför storstäder och metropoler, i alla fall när det gäller mer permanent vistelse. När allt kommer omkring är jag en småstadstjej som intensivt önskar sig en stuga ute på landsbygden och/eller nära havet (ju ödsligare desto bättre). Ju äldre jag blir och ju mer eländigt samhället ter sig, desto starkare blir längtan efter (ko)lugn, tysthet och trygghet (bortsett från naturkrafterna). Men i nuläget kan jag bara hoppas på och be för (eller realistiskt uttryckt: knoga på och försöka klättra uppåt) att dessa bilder en dag representerar den vardagliga utsikten från mitt fönster. (Ingen orsak till förargelse över nertrampad skörd eller betesmark, jag höll mig på allmän väg och inkräktade inte på privat egendom när jag knäppte fotona – sunt bondförnuft kallas det.)

Ha en skön söndag!

 

Breed & Succeed

Hello everybody! I thought I should keep you updated on the swan propagation in Vaasa. All joking aside, this pretty family happened to swim by the other day and I dug out my camera by rote. However, I have realised that when it comes to photography, I definitely prefer the winter season. I cannot quite put my finger on it but there is something about the soft light, the glow of the snow and the crystalline ice that I find very enchanting and amazingly photogenic.

As the summer is slowly drifting into autumn, I have done some serious cleaning up on my social media sites. Mostly old rubbish that does not represent who I am anymore, not that I have undergone a drastic personality change or published something disgraceful, but you know, there are things that simply do not meet my current standards. Other times other manners.

So now I am totally ready for a fresh start and a new academic year that will hopefully bring forth both qualitative and quantitative writing because science is what I breed, not human offspring (and frankly speaking, I prefer kittens to babies). At least for the time being. I know, one should never say never, but right now I would be perfectly fine with a furry little fellow and my doctoral thesis in hand. Well, I had better get started then!

So long folks!

 


Hej på er! Jag tänkte att jag skulle hålla er underrättade om svanpopulationens förökning i Vasa. Skämt åsido, den här fina familjen råkade simma förbi härom dagen och av gammal vana grävde jag fram kameran. Dock har jag insett att i fråga om fotografering föredrar jag definitivt vintersäsongen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men det är någonting med det dämpade ljuset, den skimrande snön och de glittrande iskristallerna som jag finner oerhört förtjusande och fantastiskt fotogeniskt.

Nu när sommaren sakta börjar övergå i höst har jag rensat och sorterat rejält på mina sociala mediasidor. Mestadels bara gammalt skräp såsom länkar till min gamla nerlagda blogg och annat nonsens som inte representerar den jag är längre. Inte för att jag har genomgått en drastisk personlighetsförändring eller publicerat skandalöst och kränkande innehåll, men ni vet, vissa saker håller helt enkelt inte min nuvarande standard. Andra tider andra seder.

Därmed är jag nu fullkomligt redo för en nystart och ett nytt akademiskt läsår som förhoppningsvis kommer att medföra både kvalitativt och kvantitativt författarskap. Vetenskapliga alster utgör min avkomma, inte barn (och uppriktigt sagt föredrar jag kattungar framför bebisar). Åtminstone i nuläget. Jag vet, man ska aldrig säga aldrig, men för tillfället skulle jag ha det prima med en lurvig liten filur som sällskap och min doktorsavhandling under kontroll. Nåja, bäst att sätta igång då!

Ha det bra gott folk!