A Ride In The Countryside

Oh, how serene it is, the sight of cattle grazing in the lush fields among old wooden barns and shady groves. Although this is a common view in the Ostrobothnian landscape, I never get tired of it! Now, I cannot exactly say that it is due to my roots, because my ancestors were crofters, cabinetmakers, blacksmiths and foundrymen rather than farmers. Nonetheless, I definitely prefer villages and small towns to big cities and metropolises, at least when it comes to more permanent living. After all, I am a small-town girl who is desirous of a cottage in the countryside and/or near the sea (the more desolated the better). The older I get and the more wretched society seems to become, the stronger the yearning for calm, silence and safety (save for the forces of Mother Nature) grows. But for now, I can only hope and pray (or realistically speaking: work hard and try to get forward) that some day these pictures will represent the everyday view from my window. (No need to be upset about destroyed harvest or pasture, I kept to the main road and did not trespass on someone’s private property when I took the photos – common sense, that is.)

Have a peaceful Sunday!

 


Åh, så fridfull den är, åsynen av betande boskap på de grönskande fälten bland gamla stocklador och skuggiga skogsdungar. Även om detta är en vanlig vy i det österbottniska landskapet så tröttnar jag aldrig på den! Jag kan inte direkt påstå att det beror på mitt ursprung eftersom mina förfäder var torpare, snickare, smeder och bruksarbetare snarare än jordbrukare. Trots det föredrar jag definitivt byar och småstäder framför storstäder och metropoler, i alla fall när det gäller mer permanent vistelse. När allt kommer omkring är jag en småstadstjej som intensivt önskar sig en stuga ute på landsbygden och/eller nära havet (ju ödsligare desto bättre). Ju äldre jag blir och ju mer eländigt samhället ter sig, desto starkare blir längtan efter (ko)lugn, tysthet och trygghet (bortsett från naturkrafterna). Men i nuläget kan jag bara hoppas på och be för (eller realistiskt uttryckt: knoga på och försöka klättra uppåt) att dessa bilder en dag representerar den vardagliga utsikten från mitt fönster. (Ingen orsak till förargelse över nertrampad skörd eller betesmark, jag höll mig på allmän väg och inkräktade inte på privat egendom när jag knäppte fotona – sunt bondförnuft kallas det.)

Ha en skön söndag!

 

Breed & Succeed

Hello everybody! I thought I should keep you updated on the swan propagation in Vaasa. All joking aside, this pretty family happened to swim by the other day and I dug out my camera by rote. However, I have realised that when it comes to photography, I definitely prefer the winter season. I cannot quite put my finger on it but there is something about the soft light, the glow of the snow and the crystalline ice that I find very enchanting and amazingly photogenic.

As the summer is slowly drifting into autumn, I have done some serious cleaning up on my social media sites. Mostly old rubbish that does not represent who I am anymore, not that I have undergone a drastic personality change or published something disgraceful, but you know, there are things that simply do not meet my current standards. Other times other manners.

So now I am totally ready for a fresh start and a new academic year that will hopefully bring forth both qualitative and quantitative writing because science is what I breed, not human offspring (and frankly speaking, I prefer kittens to babies). At least for the time being. I know, one should never say never, but right now I would be perfectly fine with a furry little fellow and my doctoral thesis in hand. Well, I had better get started then!

So long folks!

 


Hej på er! Jag tänkte att jag skulle hålla er underrättade om svanpopulationens förökning i Vasa. Skämt åsido, den här fina familjen råkade simma förbi härom dagen och av gammal vana grävde jag fram kameran. Dock har jag insett att i fråga om fotografering föredrar jag definitivt vintersäsongen. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det men det är någonting med det dämpade ljuset, den skimrande snön och de glittrande iskristallerna som jag finner oerhört förtjusande och fantastiskt fotogeniskt.

Nu när sommaren sakta börjar övergå i höst har jag rensat och sorterat rejält på mina sociala mediasidor. Mestadels bara gammalt skräp såsom länkar till min gamla nerlagda blogg och annat nonsens som inte representerar den jag är längre. Inte för att jag har genomgått en drastisk personlighetsförändring eller publicerat skandalöst och kränkande innehåll, men ni vet, vissa saker håller helt enkelt inte min nuvarande standard. Andra tider andra seder.

Därmed är jag nu fullkomligt redo för en nystart och ett nytt akademiskt läsår som förhoppningsvis kommer att medföra både kvalitativt och kvantitativt författarskap. Vetenskapliga alster utgör min avkomma, inte barn (och uppriktigt sagt föredrar jag kattungar framför bebisar). Åtminstone i nuläget. Jag vet, man ska aldrig säga aldrig, men för tillfället skulle jag ha det prima med en lurvig liten filur som sällskap och min doktorsavhandling under kontroll. Nåja, bäst att sätta igång då!

Ha det bra gott folk!